Det här med att gå rakt fram …

Ja och så var det det här med att gå rakt fram. Alltså att vandra en viss sträcka i sällskap av yngre barn.

Vi vuxna verkar ha det i oss att när vi har bestämt oss för att vi ska gå en sträcka på till exempel tio kilometer så ställer vi oss på stigen, sätter en fot framför den andra och marscherar denna sträcka i lagom tempo.

Små barn däremot har inte alls den här läggningen (och nu utgår jag så klart ifrån min snäva erfarenhet som förälder till två barn). Ett barn ser liksom inte riktigt vitsen med att ta sig till målet för barnet är liksom vägen själva målet. Särskilt om man är i en ny och spännande miljö som en fjällmiljö.

Jag kommer aldrig att glömma en av våra första längre vandringar, som vi gjorde i Grövelsjön när våra barn var 3 och 6 år gamla. Vi bodde i en stuga precis vid kanten av själva Grövelsjön. Första kvällen hade vi tagit med dem ut och bara gått en liten bit och sett hur de satte världens fart på spängerna upp mot fjällen (spänger=brädor som ligger i bredd på vissa sträckor på leder i fjällen där det till exempel är för lerigt eller gropigt). Vi hade därmed goda förhoppningar om att klara den första turen som vi hade planerat på ungefär 5 kilometer, som vi tänkt skulle ta en hel dag , med lunchpaus vid ett fint vattenfall (Silverfallet).

Men efter att vi hade vandrat klart på spängerna som låg och inbjöd till långa löpturer började vi i stället klättra upp för fjället. Där märkte vi ganska snabbt att det fanns hur mycket spännande saker som helst att upptäcka. Det fanns blåbär, kråkbär, det fanns porlande vatten, det fanns stenar att klättra upp och sätta sig på. Ja, våra barn rörde sig helt enkelt inte ur fläcken långa stunder, utan parkerade sig vid olika intressanta saker längs stigen. För att vi över huvud taget skulle komma framåt var vi tvungna att uppfinna leken fjällkurragömma, som gick ut på att en vuxen sprang i förväg ungefär 100 meter, gömde sig bakom ett träd eller buskage eller vad som fanns att tillgå, medan resten av familjen väntade en bit bort och sen fick komma fram och leta. På så vis jobbade vi oss framåt ungefär 100 meter i taget (kom i håg att vi tänkt oss fem kilometer totalt, alltså femtio gånger den sträckan …)

Det var så klart treåringen som var den främsta bromsklossen. Sexåringen knatade glatt i förväg långa sträckor (lite väl långt ibland). Till treåringens försvar kan jag säga att han faktiskt bitvis också hade god fart. En annan historia från vandringen är när han rymde in i Norge … Men läxan för oss vuxna blev att små barn, alltså under skolåldern, de är ytterst svårmotiverade när det gäller att förflytta sig på beställning. Inte ens det fina vattenfallet vi skulle se räckte särskilt långt som motivation. Treåringen fick vi till slut bära ganska långa sträckor. Nästa tur, som även innehöll en tältövernattning, gick bara en knapp kilometer upp på fjället. Men den är en historia i sig!

Treåringen gick med god fart vissa sträckor av sin första fjällvandring …